allmecananneli

"Min uppväxt är inget jag talar högt om...Vem vill höra historien om hur just jag blev till i ett växthus i Danmark? Förresten, Det vet jag inte riktigt själv heller. Hur jag blev till altså. 
Mitt första minne, som finns där lagrat riktigt längst upp i toppen, är när jag som frö sattes ned i torvrik jord i en låda. De första två månaderna var varma och fuktiga. För varje dag som gick blev den lilla yta som var och en tilldelats allt mindre. Varje dag var likadan. Lysrören i taket där i växthuset tändes i ottan. Vatten och växtnäring tilldelades oss två gånger per dag. Varsamma händer plockade bort någon stackare som såg vissen ut. Rykten florerade att bättre tider skulle nalkas den som växte sig "rak" och hade linjer likt stora A. Det gällde altså att att blicka uppåt och se frammåt!
När inskolningstiden var över tog vi avsked av varandra, många av oss skulle aldrig ses igen hade vi fått veta. 
Vi transporterades likt fångar i en gammal lastbil, utan avgasrening, ut till okända marker. 
Pigga och alerta ungdommar planterade ut oss i det nyligen markberedda skog området. Visst blev det lite svinn, några av de andra kastades åt sidan. Det var nära ögat, men jag planterades ned med ett förståndigt tryck med foten. Från den stunden insåg jag vad som menades med att leva i det fria! 
Åh, vilket härligt decennium det blev! Jag växte till mig så det knakade. Odlaren gjorde årliga kontroller på markerna där det planteras. Tiden gick sin gilla gång.  
Vi var alla helt medvetna om våran roll här i livet och att just dessa tio år skulle vara det bästa. Ja, egentligen skulle den perioden vara "hela vårat liv".
Avrättningsdagen nalkades, det var bara att acceptera. En liten och behändig skogsmaskin kom och tog oss med på sista resan. Jag var nöjd med mitt liv och förväntade mig inte något mer efter detta. 
För andra gången under mitt leverna kom jag in i värmen i en hall för paketering i nätfodral. Oj, så tajt och trångt det blev! Resan över landets gränser var inget man kände av, och vad spelade det för roll egentligen? Livet var oåterkalleligt slut, avhuggen från roten, inkapslad i ett nät, påväg mot okänt mål... Man visste att endast några veckor fanns tillgodo av livet innan man blev till flis. 
Vi var ett tjugotal granar som släpptes av hos Floristen i Älvsbyn så här i december. Här insåg man vad plantage ägarna pratat om när det gällde vinter och kyla. Mörkret inte att förglömma...
Men det som sedan inträffade hade ingen förvarnat oss om! 


Här duschar jag och nya ägaren, oj oj, ni skulle bara veta....


Här står jag avtorkad och påklädd. Nu förstår jag vad som var meningen med att vara gran!
Jag har kommit hem.